4 månader till studenten!
Jag längtar hur mycket som helst tills jag tar studenten. Endast 4 månaders plugg kvar sedan blir jag en arbetslös fattig student, hihi! Nej inte arbetslös, jag hoppas på att kunna jobba som maskinförare någonstans och får jag inte det kan jag tänka mig att jobba i någon affär, all money is good money.
Men iochmed studenten som hägrar så krävs det massor med planering. Jag sitter blandannat i balkomittèn för Öknas bal och sedan ska det fixas med min egen mottagning, flaket, och inte minst klänningarna! Man måste ju ha en till studenten och en till balen. Studentklänningen har jag hittat exakt den jag vill ha! Men jag kommer förmodligen aldrig köpa den eftersom den kostar typ 2000 kr...
Visst är den fin? Tänk om man kunde vinna på lotto eller nått... :(
Men iochmed studenten som hägrar så krävs det massor med planering. Jag sitter blandannat i balkomittèn för Öknas bal och sedan ska det fixas med min egen mottagning, flaket, och inte minst klänningarna! Man måste ju ha en till studenten och en till balen. Studentklänningen har jag hittat exakt den jag vill ha! Men jag kommer förmodligen aldrig köpa den eftersom den kostar typ 2000 kr...
Visst är den fin? Tänk om man kunde vinna på lotto eller nått... :(
Att rida med livet som insats
Usch jag är riktigt arg just nu! Zabine ringde förut och berättade att hon och Sputnik nästan utsattes för en allvarlig olycka förut. En stor lastbil hade skrämt Sputnik så Zabine hade fått kasta sig av för att få stopp på honom. Vissa visar då ingen hänsyn alls!
Jag blev faktiskt så arg så jag skickade ett mail till kommunen och lade fram förslaget att en "Varning för häst"- skylt ska finnas på den sträckan som vi rider på dagligen. Vi får väll se om de svarar eller om de är alltför upptagna med något tråkigt fotbollslag.
Det är så tråkigt att sådant här ska hända. Vi utrustar oss ändå med massor av reflexer och skydd för våran egen säkerhet och ändå nämns vi med knappt fyra rader i körkortsboken. Jag skulle kunna skriva en hel novell på flera sidor om hur man ska bete sig vid möte av häst i trafiken... Det är ju inte lite skador som blir vid en olycka.
Hittade btw en liten bok som heter "Häst i Trafiken", undrar hur många som läst den? Inte speciellt många bilister här i Nyköping iallafall...
Jag blev faktiskt så arg så jag skickade ett mail till kommunen och lade fram förslaget att en "Varning för häst"- skylt ska finnas på den sträckan som vi rider på dagligen. Vi får väll se om de svarar eller om de är alltför upptagna med något tråkigt fotbollslag.
Det är så tråkigt att sådant här ska hända. Vi utrustar oss ändå med massor av reflexer och skydd för våran egen säkerhet och ändå nämns vi med knappt fyra rader i körkortsboken. Jag skulle kunna skriva en hel novell på flera sidor om hur man ska bete sig vid möte av häst i trafiken... Det är ju inte lite skador som blir vid en olycka.
Hittade btw en liten bok som heter "Häst i Trafiken", undrar hur många som läst den? Inte speciellt många bilister här i Nyköping iallafall...
Kanske blir ridhusridning imorgon!
Imorgon eftermiddag så kanske (om jag har tur) mammsen skjutsar mig till ett ridhus i stigtomta så det blir lite ordentlig ridning av! Vet inte vilken/vilka pollar som följer med men det märks väll. :) Ska isåfall bli jätte skönt och ska passa på att rida igenom pollen/pollarna riktigt ordentligt!
Men som sagt är det bara ett kanske, så vi får se om det blir något eller ej. Men man kan ju alltid hoppas!
Men som sagt är det bara ett kanske, så vi får se om det blir något eller ej. Men man kan ju alltid hoppas!
Dumma väder
Blev ingen ridning idag, det töar för fullt just nu vilket betyder: isgata överallt. Hade stora problem bara att ta mig från bilen till stalldörren fast jag parkerade så nära jag bara kunde. Ingen idè att ta ut hästarna när det är sådant underlag för man får ändå inte ut något vettigt av ridturen. Gud, välsigna mig med ett ridhus! Snälla...
Har vart och fixat höpåsar nu på kvällen eftersom pappsen inte rullat in någon bal tidigare idag. Men nu är det alltså fixat och hästarna står i sina boxar och mummsar lite försenad eftermiddagshösilage.
Om det töar hela natten hoppas jag att det funkar att rida imorgon. Annars kanske jag kan övertala min mammsing att skjutsa mig och pollarna till ett ridhus. :)
Tänk att kunna rida i ridhus när man vill... drömma kan man ju alltid.
Har vart och fixat höpåsar nu på kvällen eftersom pappsen inte rullat in någon bal tidigare idag. Men nu är det alltså fixat och hästarna står i sina boxar och mummsar lite försenad eftermiddagshösilage.
Om det töar hela natten hoppas jag att det funkar att rida imorgon. Annars kanske jag kan övertala min mammsing att skjutsa mig och pollarna till ett ridhus. :)
Tänk att kunna rida i ridhus när man vill... drömma kan man ju alltid.
Trafikkaos?
Alla bussar är tydligen inställda idag pga. att det är så halt ute? Har läst på facebook också att folk inte vill ut och åka pga. halkan, så nu måste jag bege mig ut för att ta reda på om det verkligen är så halt som det sägs. Typiskt mig, tror inte på något om jag inte fått se eller uppleva det själv.
Ger en uppdaterad halk-rapport när jag kommer hem igen! :)
När vi ändå är inne på halka så får ni en bild från min lillebrors hockey uppvisning. :)
Hörs sen!
Ger en uppdaterad halk-rapport när jag kommer hem igen! :)
När vi ändå är inne på halka så får ni en bild från min lillebrors hockey uppvisning. :)
Hörs sen!
Att våga utmana sig själv
Har ni någon gång känt obehag när ni ridit mot ett hinder som enligt er är aningens för högt? Känslan av att något är för svårt? Att det inte finns en minimum chans att ni skulle klara av det. En av alla gånger jag känt så var när jag 2007 var och tittade på SM i Ponnyhoppning utomhus 2007.
Min vän Caroline Frisch red sin D-ponny Westside Padraig i omg 2 på en bana på 130 cm. Jag tittade på när hon hoppade fram och följde henne ända tills hon gick in på banan. Jag kommer aldrig våga hoppa en sådan bana, tänkte jag gång på gång. Jag var höjdrädd och tävlade LB på min dåvarande 6- åriga Sputnik. Jag tyckte att LB (90 cm) var min absoluta gräns.
När jag var yngre var elitryttare typ som hjältar i mina ögon. Man pratade inte med dem om de inte tilltalade dig och gick absolut inte ivägen för dem. Jag red en ungponny som just då verkade typ som vilken ponny som helst. Jag hängde kvar i LB ett bra tag innan jag vågade prova mig på LA. Innan jag visste ordet av var vi kvalade till Msv B. Jag grät innan jag skulle in och rida för jag tyckte det var så fruktansvärt högt. Jag tvivlade både på mig själv och min ponny. Sista tävlingen det året satte vi sista nollan i Msv B för att vara kvalade till Msv A. Jag hann knappt med i svängarna. Helt plötsligt hade vi debuterat Msv A och några tävlingar senare var vi kvalade till SM. Helt plötsligt hade vi 3 raka SM- Brons i bagaget... Helt plötsligt var jag en av elitryttarna.
Hur gick det till? Vart tog min rädsla vägen? Att ponnyn jag satt på innehöll en enorm kapacitet hade många insett innan jag själv gjorde det. När jag själv upptäckte det var 2009, när vi tagit första SM- Bronset när folk kom fram och gratulerade mig och undrade vad det var för fantastisk ponny jag satt på, då gick ljuset upp för mig att waow, vi kan ju faktiskt!
Känslan av att sätta ribban ett snäpp högre hela tiden än man egentligen ville var det som drev mig och det som fortfarande driver mig. Ett hål till, en aning bredare. Shit, jag klarade det ju faktiskt! Varje tävling blev längtan efter att sätta ribban liite högre hela tiden det som tog över. Helt plötsligt var det en tävling mot mig själv. Jag gjorde mer än jag egentligen vågade bara för att segerkänslan skulle infinna sig. Varje gång jag gjorde något jag egentligen inte vågade inföll segerkänslan. På två år drev den mig från LB till Msv A och SM. Någon gång hörde jag ordspråket; "Går det så går det, går det inte så har man iallafall försökt." Jag har tänkt så många gånger innan jag ska in på banan och hoppa en stor bana. Det har blivit mitt motto, inte bara i ridningen utan i allt jag gör. Att hoppa högt har inte så mycket med teknik att göra. Det har med viljestyrka med en sked jävlaranamma att göra. Det är jag som har vart en höjrädd stackare fått smaka på.
Sista rundorna med Sputnik var en behaglig och rolig upplevelse. Jag ska ta med mig de upplevelserna nu när jag rider på storhästarna. Återigen har tvivlet och den obehagliga känslan infunnit sig, men denna gång är jag beredd. Jag vet ju att det går över bara man låter rätt vilja styra det hela. Segerviljan och känslan att lyckas med något man tvivlat på är den bästa kicken och motivationen man kan få!
Den här bilden är från mitt allra första SM. Jag lovar att jag var väldigt skräckslagen när jag skulle in på banan.
Mitt andra SM, 2009. Här var jag inte heller speciellt kaxig.
Det här inlägget vill jag avsluta med att säga; Ge inte upp om du drömmer om elitnivå bara för att det står höga hinder i vägen. De är inte större än vad du gör dem.
Min vän Caroline Frisch red sin D-ponny Westside Padraig i omg 2 på en bana på 130 cm. Jag tittade på när hon hoppade fram och följde henne ända tills hon gick in på banan. Jag kommer aldrig våga hoppa en sådan bana, tänkte jag gång på gång. Jag var höjdrädd och tävlade LB på min dåvarande 6- åriga Sputnik. Jag tyckte att LB (90 cm) var min absoluta gräns.
När jag var yngre var elitryttare typ som hjältar i mina ögon. Man pratade inte med dem om de inte tilltalade dig och gick absolut inte ivägen för dem. Jag red en ungponny som just då verkade typ som vilken ponny som helst. Jag hängde kvar i LB ett bra tag innan jag vågade prova mig på LA. Innan jag visste ordet av var vi kvalade till Msv B. Jag grät innan jag skulle in och rida för jag tyckte det var så fruktansvärt högt. Jag tvivlade både på mig själv och min ponny. Sista tävlingen det året satte vi sista nollan i Msv B för att vara kvalade till Msv A. Jag hann knappt med i svängarna. Helt plötsligt hade vi debuterat Msv A och några tävlingar senare var vi kvalade till SM. Helt plötsligt hade vi 3 raka SM- Brons i bagaget... Helt plötsligt var jag en av elitryttarna.
Hur gick det till? Vart tog min rädsla vägen? Att ponnyn jag satt på innehöll en enorm kapacitet hade många insett innan jag själv gjorde det. När jag själv upptäckte det var 2009, när vi tagit första SM- Bronset när folk kom fram och gratulerade mig och undrade vad det var för fantastisk ponny jag satt på, då gick ljuset upp för mig att waow, vi kan ju faktiskt!
Känslan av att sätta ribban ett snäpp högre hela tiden än man egentligen ville var det som drev mig och det som fortfarande driver mig. Ett hål till, en aning bredare. Shit, jag klarade det ju faktiskt! Varje tävling blev längtan efter att sätta ribban liite högre hela tiden det som tog över. Helt plötsligt var det en tävling mot mig själv. Jag gjorde mer än jag egentligen vågade bara för att segerkänslan skulle infinna sig. Varje gång jag gjorde något jag egentligen inte vågade inföll segerkänslan. På två år drev den mig från LB till Msv A och SM. Någon gång hörde jag ordspråket; "Går det så går det, går det inte så har man iallafall försökt." Jag har tänkt så många gånger innan jag ska in på banan och hoppa en stor bana. Det har blivit mitt motto, inte bara i ridningen utan i allt jag gör. Att hoppa högt har inte så mycket med teknik att göra. Det har med viljestyrka med en sked jävlaranamma att göra. Det är jag som har vart en höjrädd stackare fått smaka på.
Sista rundorna med Sputnik var en behaglig och rolig upplevelse. Jag ska ta med mig de upplevelserna nu när jag rider på storhästarna. Återigen har tvivlet och den obehagliga känslan infunnit sig, men denna gång är jag beredd. Jag vet ju att det går över bara man låter rätt vilja styra det hela. Segerviljan och känslan att lyckas med något man tvivlat på är den bästa kicken och motivationen man kan få!
Den här bilden är från mitt allra första SM. Jag lovar att jag var väldigt skräckslagen när jag skulle in på banan.
Mitt andra SM, 2009. Här var jag inte heller speciellt kaxig.
Det här inlägget vill jag avsluta med att säga; Ge inte upp om du drömmer om elitnivå bara för att det står höga hinder i vägen. De är inte större än vad du gör dem.
Nöjd tjej!
Idag är en sådan dag då jag känner mig tillfreds med det mesta, och inte minst är jag nöjd med mig själv. Jag har många fel och brister men ännu fler fördelar och saker som gör just mig orginell. Det finns bara en heltokig blond Zandra Svensson som råkar vara just jag!
Jag är ingen svag, mesig tjej som låter folk piska mig i ryggen obemärkt. Jag är sjukt stark! Jag levde bland de svaga men reste mig och fann min stryka! Jag har inte fallit för grupptryck att börja röka eller följa med och festa och dricka mig redlös. Jag började inte dricka alkohol och prova allt bara för att jag blev erbjuden. Jag testade när jag kände mig redo och har lärt mig vart jag har min gräns. Vissa fester har jag setat med en cola flaska och haft minst lika roligt för det!
Sedan har jag min hobby, mina fina hästar. De har gjort att jag känner ansvar och vet den stora skillnaden mellan rätt och fel. Att vara ute på stan och göra förbjudna saker bara för att det ger en kick har aldrig intresserat mig. Jag är inte ett dugg rädd för att resa mig och motivera varför heller. Jag är inte rädd för att ge svar på tal och stå för vad jag tycker. Och jag kan ta att folk inte tycker lika dant och acceptera det.
Jag tycker själv att jag är rolig och jag älskar att skatta och höras. Jag tycker om att bjuda på mig själv och göra andra glada, och jag tycker om att lyssna på andra och få säga några peppande ord. Att folk blir irriterade på att just jag beter mig precis som jag vill ger mig bara bekräftelse på att de ser mig som ett hot på ranglistan. Fine by me! Såfort jag tar på mig lite smink så tycker jag att jag ser jätte söt ut. Att se mitt ansikte i spegeln får mig att känna mig nöjd och känslan av att kunna känna mig nöjd gör mig ännu nöjdare.
En sammanfattning av texten - Jag är så nöjd över att vara exakt den jag vill vara, mig själv.
Jag har lika mycket rätt som alla andra att trivas med mig själv och vara nöjd med den som tittar tillbaka i spegeln. :)
Jag är ingen svag, mesig tjej som låter folk piska mig i ryggen obemärkt. Jag är sjukt stark! Jag levde bland de svaga men reste mig och fann min stryka! Jag har inte fallit för grupptryck att börja röka eller följa med och festa och dricka mig redlös. Jag började inte dricka alkohol och prova allt bara för att jag blev erbjuden. Jag testade när jag kände mig redo och har lärt mig vart jag har min gräns. Vissa fester har jag setat med en cola flaska och haft minst lika roligt för det!
Sedan har jag min hobby, mina fina hästar. De har gjort att jag känner ansvar och vet den stora skillnaden mellan rätt och fel. Att vara ute på stan och göra förbjudna saker bara för att det ger en kick har aldrig intresserat mig. Jag är inte ett dugg rädd för att resa mig och motivera varför heller. Jag är inte rädd för att ge svar på tal och stå för vad jag tycker. Och jag kan ta att folk inte tycker lika dant och acceptera det.
Jag tycker själv att jag är rolig och jag älskar att skatta och höras. Jag tycker om att bjuda på mig själv och göra andra glada, och jag tycker om att lyssna på andra och få säga några peppande ord. Att folk blir irriterade på att just jag beter mig precis som jag vill ger mig bara bekräftelse på att de ser mig som ett hot på ranglistan. Fine by me! Såfort jag tar på mig lite smink så tycker jag att jag ser jätte söt ut. Att se mitt ansikte i spegeln får mig att känna mig nöjd och känslan av att kunna känna mig nöjd gör mig ännu nöjdare.
En sammanfattning av texten - Jag är så nöjd över att vara exakt den jag vill vara, mig själv.
Jag har lika mycket rätt som alla andra att trivas med mig själv och vara nöjd med den som tittar tillbaka i spegeln. :)
Oj det gick visst fort...
Är redan hemma från stallet och har hunnit rida Heidi och klockan är inte ens 2. Så snabb brukar inte jag vara.
Red Heidi i en av hagarna. Hon var lite springig till att börja med men på slutet blev hon sådär underbart taktmässig och mjuk. Mycket mjukgörande och tempoväxlingar. Fick till lite sväv i travökningarna också! Hon är verkligen fantastisk att rida, är så glad att jag har henne. Ska rida Magnum ikväll när jag tar in dem. :)
Fina Heidi <3
Red Heidi i en av hagarna. Hon var lite springig till att börja med men på slutet blev hon sådär underbart taktmässig och mjuk. Mycket mjukgörande och tempoväxlingar. Fick till lite sväv i travökningarna också! Hon är verkligen fantastisk att rida, är så glad att jag har henne. Ska rida Magnum ikväll när jag tar in dem. :)
Fina Heidi <3
Mot stallet!
Nu ska jag bege mig mot stallet!
Igår hade jag och mammsen en riktigt hurtig dag, vi simmade på badhuset här i lilla nypan. Jag simmade 30 + 15 min, den sista vändan medan mamma solade solarium. Ska försöka fortsätta att vara hurtig nu fram över så man blir snygg till studenten! ;)
Hörs sen!
Fortsätt simma fortsätt simma!
Igår hade jag och mammsen en riktigt hurtig dag, vi simmade på badhuset här i lilla nypan. Jag simmade 30 + 15 min, den sista vändan medan mamma solade solarium. Ska försöka fortsätta att vara hurtig nu fram över så man blir snygg till studenten! ;)
Hörs sen!
Fortsätt simma fortsätt simma!
Extremt anonymt vare ja...
Bine!! Försök inte! Skaffa dig en egen blogg som du kan terrorisera istället! ;)
Nu ska jag leta upp den fulaste bilden jag har på dig bara för att!
Du är ju för gullig lilla syrran!
<3
Startlistor inför helgen!
Nu har det kommit startlistor inför söndag! Då ska jag iväg till Ekenryttarna och hoppa med de båda stora. Zabine hoppar på Lördagen LB med Musse och LA & Msv B med Sputnik.
Godmorgon!
Jag har precis kommit ut ur duschen och ska snart torka håret och bege mig mot stallet för att släppa ut lite horses. Sedan blir det direkt in till stan för att fixa några viktiga ärenden. Vi hörs väll efter det! :)
So long!
Skitig Magnum <3
So long!
Skitig Magnum <3
Mysig ridtur med Mamma
Min kära mamma har fått för sig att hon ska återuppta sitt ridande igen. Hon har ju inte hållt på nu på några år eftersom hon haft full upp med mitt och mina syskons tävlande. Det är inte lätt att få tiden att räcka till när man är fyrbarnsmor, är heltidsanställd och har en hel gård att sköta. Men nu har hon faktiskt fått till det med två ridturer två dagar på raken!
Efter ca en kvart så gick mammas ena stigläder av (så kan det gå när man inte använt sin utrustning på länge ;) ) så eftersom mammsen inte riktigt är igång så var hon inte så jätte pepp på att sitta ner hela ridturen, så vi bytte hästar. Mamma fick rida Magnum och jag satt upp på lilla Melody. Hon kändes mindre än jag kom ihåg att hon var. När jag var mindre val Melody den som lärde mig göra riktiga galoppfattningar. Gjorde jag det minsta fel så blev det bara slängtrav. Fina minnen.. :) Visste ni btw att Melody är dräktig just nu med Coral Crown? Coral Springs son? Den ni!
My Melody
Efter ca en kvart så gick mammas ena stigläder av (så kan det gå när man inte använt sin utrustning på länge ;) ) så eftersom mammsen inte riktigt är igång så var hon inte så jätte pepp på att sitta ner hela ridturen, så vi bytte hästar. Mamma fick rida Magnum och jag satt upp på lilla Melody. Hon kändes mindre än jag kom ihåg att hon var. När jag var mindre val Melody den som lärde mig göra riktiga galoppfattningar. Gjorde jag det minsta fel så blev det bara slängtrav. Fina minnen.. :) Visste ni btw att Melody är dräktig just nu med Coral Crown? Coral Springs son? Den ni!
My Melody
Ponnynostalgi
Satt hela kvällen igår och läste om alla duktiga ponnyryttares fina resultat ifrån Vetlanda igår. Det känns verkligen sjukt konstigt att inte få vara med själv när jag för 2 och en halv månad sedan red SM på Sputnik. Konstigt är vad det känns, samtidigt också lite skönt kanske. Storhästtävlingar är mer ordning och reda på om man kollar på tex, framhoppningar. Konceptet är detsamma, höja sänka höja sänka, men det känns inte alls lika stressigt och hetsigt som det gjorde att hoppa fram på ponny. Speciellt regionala tävlingar kändes hopplöst att hoppa fram till, nationellt var det lite mer strukturerat.
Ändå saknar jag att hoppa fram på min fina Sputnik. Han var alltid så grym! Desto rörigare framhoppning desto mer taggad blev han alltid. Och alla kompisar som fanns där. Jag har och hade mycket yngre kompisar som tävlade eftersom jag var en av de äldsta nu på slutet, vilket ibland kändes jobbigt men ibland också bra. När gamlingen visade vart skåpet skulle stå liksom. ;)
Men det känns ändå som att jag är redo att gå vidare med mina storhästar. Jag har ju inte så mycket annat att välja mellan. Redan 2010 kände jag mig "klar" med ponny och började lägga mer och mer krut på Magnum. Tävlade en del med Sputnik med Zabine red honom mest hemma. När sedan Heidi tillkom i somras kände jag mig verkligen färdig. Sedan frågade mamma; ska vi eller ska vi inte åka med Sputnik på ett sista SM? Ett glasklart nej från min sida. Sedan red jag sista globenkvalen på honom som mamma i princip släpade iväg mig på. Och fy fan vad dåligt det gick. Och jag ville inte avsluta mina fina dagar med Sputnik med en sådan usel tävling, så 1 vecka innan SM så efteranmälde vi oss. Vilken tur att vi gjorde det eftersom vi satte tredje inomhus bronset i rad! Kanonponny. Dom där tillfällena när han bara briljerade saknar jag. Han ville alltid, och var precis lika sugen på hindren som jag.
Men nu gäller det att coacha syrran så att hon får precis lika härliga tävlingsdagar med honom som jag fick!
Nostagibilder!
Zabine & Sputnik
Ändå saknar jag att hoppa fram på min fina Sputnik. Han var alltid så grym! Desto rörigare framhoppning desto mer taggad blev han alltid. Och alla kompisar som fanns där. Jag har och hade mycket yngre kompisar som tävlade eftersom jag var en av de äldsta nu på slutet, vilket ibland kändes jobbigt men ibland också bra. När gamlingen visade vart skåpet skulle stå liksom. ;)
Men det känns ändå som att jag är redo att gå vidare med mina storhästar. Jag har ju inte så mycket annat att välja mellan. Redan 2010 kände jag mig "klar" med ponny och började lägga mer och mer krut på Magnum. Tävlade en del med Sputnik med Zabine red honom mest hemma. När sedan Heidi tillkom i somras kände jag mig verkligen färdig. Sedan frågade mamma; ska vi eller ska vi inte åka med Sputnik på ett sista SM? Ett glasklart nej från min sida. Sedan red jag sista globenkvalen på honom som mamma i princip släpade iväg mig på. Och fy fan vad dåligt det gick. Och jag ville inte avsluta mina fina dagar med Sputnik med en sådan usel tävling, så 1 vecka innan SM så efteranmälde vi oss. Vilken tur att vi gjorde det eftersom vi satte tredje inomhus bronset i rad! Kanonponny. Dom där tillfällena när han bara briljerade saknar jag. Han ville alltid, och var precis lika sugen på hindren som jag.
Men nu gäller det att coacha syrran så att hon får precis lika härliga tävlingsdagar med honom som jag fick!
Nostagibilder!
Zabine & Sputnik
Ny design - Hiss eller Diss?
Nu har snälla Emilia fixat klart min nya design. Jag är hur nöjd som helst! Tycker den passar mig perfekt!
Vad tycker ni? Bättre/sämre än den förra? :)
Vad tycker ni? Bättre/sämre än den förra? :)
