Har ni någon gång känt obehag när ni ridit mot ett hinder som enligt er är aningens för högt? Känslan av att något är för svårt? Att det inte finns en minimum chans att ni skulle klara av det. En av alla gånger jag känt så var när jag 2007 var och tittade på SM i Ponnyhoppning utomhus 2007.

Min vän Caroline Frisch red sin D-ponny Westside Padraig i omg 2 på en bana på 130 cm. Jag tittade på när hon hoppade fram och följde henne ända tills hon gick in på banan. Jag kommer aldrig våga hoppa en sådan bana, tänkte jag gång på gång. Jag var höjdrädd och tävlade LB på min dåvarande 6- åriga Sputnik. Jag tyckte att LB (90 cm) var min absoluta gräns.

När jag var yngre var elitryttare typ som hjältar i mina ögon. Man pratade inte med dem om de inte tilltalade dig och gick absolut inte ivägen för dem. Jag red en ungponny som just då verkade typ som vilken ponny som helst. Jag hängde kvar i LB ett bra tag innan jag vågade prova mig på LA. Innan jag visste ordet av var vi kvalade till Msv B. Jag grät innan jag skulle in och rida för jag tyckte det var så fruktansvärt högt. Jag tvivlade både på mig själv och min ponny. Sista tävlingen det året satte vi sista nollan i Msv B för att vara kvalade till Msv A. Jag hann knappt med i svängarna. Helt plötsligt hade vi debuterat Msv A och några tävlingar senare var vi kvalade till SM. Helt plötsligt hade vi 3 raka SM- Brons i bagaget... Helt plötsligt var jag en av elitryttarna.

Hur gick det till? Vart tog min rädsla vägen? Att ponnyn jag satt på innehöll en enorm kapacitet hade många insett innan jag själv gjorde det. När jag själv upptäckte det var 2009, när vi tagit första SM- Bronset när folk kom fram och gratulerade mig och undrade vad det var för fantastisk ponny jag satt på, då gick ljuset upp för mig att waow, vi kan ju faktiskt!

Känslan av att sätta ribban ett snäpp högre hela tiden än man egentligen ville var det som drev mig och det som fortfarande driver mig. Ett hål till, en aning bredare. Shit, jag klarade det ju faktiskt! Varje tävling blev längtan efter att sätta ribban liite högre hela tiden det som tog över. Helt plötsligt var det en tävling mot mig själv. Jag gjorde mer än jag egentligen vågade bara för att segerkänslan skulle infinna sig. Varje gång jag gjorde något jag egentligen inte vågade inföll segerkänslan. På två år drev den mig från LB till Msv A och SM. Någon gång hörde jag ordspråket; "Går det så går det, går det inte så har man iallafall försökt." Jag har tänkt så många gånger innan jag ska in på banan och hoppa en stor bana. Det har blivit mitt motto, inte bara i ridningen utan i allt jag gör. Att hoppa högt har inte så mycket med teknik att göra. Det har med viljestyrka med en sked jävlaranamma att göra. Det är jag som har vart en höjrädd stackare fått smaka på.

Sista rundorna med Sputnik var en behaglig och rolig upplevelse. Jag ska ta med mig de upplevelserna nu när jag rider på storhästarna. Återigen har tvivlet och den obehagliga känslan infunnit sig, men denna gång är jag beredd. Jag vet ju att det går över bara man låter rätt vilja styra det hela. Segerviljan och känslan att lyckas med något man tvivlat på är den bästa kicken och motivationen man kan få!


Den här bilden är från mitt allra första SM. Jag lovar att jag var väldigt skräckslagen när jag skulle in på banan.


Mitt andra SM, 2009. Här var jag inte heller speciellt kaxig.

Det här inlägget vill jag avsluta med att säga; Ge inte upp om du drömmer om elitnivå bara för att det står höga hinder i vägen. De är inte större än vad du gör dem.