Ligger i sängen men min snarkande pojkvän bredvid mig. Klockan är halv 5 i skrivande stund och jag har varit vaken i ungefär en timme och kan inte somna om. Hade en mysig grillkväll med familjen och några vänner igår och somnade sen vid tio för att jag frös sådant, och vaknade för en timme sen. Är ji egentligen inställd på att jobba natt.

Jag rider minimalt nu för tiden. Avskyr att rida när det är kallt och isigt hemma. Hoppar upp på någon ponny då och då när det behövs. De antal gångerna jag ridit senaste månaden går att räkna på en hand. Jag bannar mig själv för det för egentligen älskar jag att rida. Jag brinner även för att hjälpa mina syskon och jag VILL att dem ska lyckas så bra som möjligt.

Jag vill egentligen satsa och träna så hårt jag bara kan. Men jag har inte orken även om viljan är stark. Att arbeta tar mina bästa timmar på dygnet och stjäl energi.

Jag är så glad och tacksam att Carro har tagit sig an Heidi och bevisat vilken fantastisk häst hon är. Jag visste att hon var bra när jag köpte henne men inte att hon var så jädra kalasbra. Hon är egentligen FÖR bra för mig och det känns tydligt när jag rider henne. Jag får henne inte att gå så fint eller hoppa så bra som jag vet att hon kan. Kanske är det så att vi inte passar tillsammans.. Jag har inte gett det hela en ärlig chans. Jag har inte tränat regelbundet och när det gått dåligt så har jag bara lagt ner helt och hållet istället för att göra något åt problemen. Frågan är om jag ska satsa på henne och verkligen kämpa för att bli den ryttate som förtjänar henne eller om jag ska sälja henne till någon som redan är grymt duktig och kan förvalta och utveckla henne. Kanske istället köpa en häst som passar mig lite bättre.

Jag verkligen älskar min fina häst men att veta att jag inte är tillräckligt bra för henne, det gör verkligen ont i hjärtat.

Det går verkligen upp och ned för mig hela tiden i mitt hästliv.. Var i Söderköping och tävlade igår och det gick käpprätt åt helvete med båda hästarna. Fick tugga grus en gång på varje. Det som gick så himla bra för två veckor sedan då båda hästarna gick kalas. Jag vill kunna vara en ryttare med stadiga resultat och en stadig känsla. Jag blir så frustrerad och arg för att det inte fungerar.. Samtidigt har jag ingen tid att göra något åt det känns det som. Åh allt är så jobbigt nu, igen!

Något som jag är så fruktansvärt mätt och trött på är de hästmänniskor som överdriver och gör stora saker utav inget när det kommer till hästens beteende. Folk som dagligen kläcker ur sig; "min häst är galen", "Cp-häst!", "hästen är dum i huvudet!" osv osv.. Oftast handlar det om att hästen kanske busat eller gjort något oväntat och då är den alltså "dum" i huvudet... Anledningen till detta överdrivande beror nog oftast på att man vill verka intressant när man berättar om sin "galna" häst. Man lyssnar ju hellre på en person som har en vild och läskig häst än på någon som talar om att "min häst är snäll" Punkt.

I min skola (som jag aldrig behöver återuppleva igen... yippiiie!) fanns det gott om folk som älskade att snacka skit om sina egna hästar när det egentligen inte var något alvarligt fel på hästen. Om den inte stod still var den dum i huvudet, hoppade den till var den cp och ja, u get my point?

Sedan finns det dessa människor som måste hitta en lösning till precis allt. Sönderanalyserare. "Min häst kom inte fram till mig idag i hagen, something is wrong!!?" Den har säkert ont, den är säkert sjuk, jag gjorde inte som jag brukade bla bla bla... Jag är nog lite luddig när jag försöker beskriva det här... Nytt försök; "Hästen vägrade på ett hinder, varför???!" Den är säkert sjuk, har ont, vi kom fel, jag släppte kontakten för tidigt osv... En schysst häst hoppar även om läget inte är alldeles perfekt, en bekväm väljer att stanna om den måste ta i för mycket själv. Min poäng är att allt måste inte analyseras till grund och botten om det enbart handlar om små detaljer. Visst det kan finnas många anledningar till att en häst stannar på ett hinder men det behöver inte betyda domedagen för det. Åhh det här var jätte svårt att förklara men jag gjorde ett halv dant försök iallafall... Tycker ni att jag verkar luddig på någon punkt så fråga gärna så ska jag försöka förklara mig tydligare.


"Varning för överhettad och sönderfunderad hjärna hos ryttare"...

Mår inte speciellt bra inuti just nu. Som många kanske sett på facebook tog det slut med pojkvännen igår. 13 och en halv månad höll det och det var mitt andra riktiga förhållande. Jag har genomgått det här en gång innan och vet att man överlever, men det gör ändå ont. 

Helt plötsligt har jag ingen att gå på studentbalen med och ingen att sova bredvid, men ändå är jag fri. Jag måste inte längre anpassa mitt liv efter någon annan och jag kan koncentrera mig enbart på mina sista veckor på skolan och på min jobbintervju på tisdag! Dessutom kan jag tävla och träna ostört.

Att avsäga sig en person som betytt så mycket så lång tid är verkligen jobbigt. Av egen erfarenhet vet jag att när man bestämt sig så måste man hålla fast vid det till varje pris för att undvika mer smärta. I början får man tänka på varför man lämnade personen och inte tänka på det som höll dig kvar. Jag låter som en expert på att göra slut, men det var vad mina vänner sa åt mig förra gången. 

Nu ska jag försöka att göra en massa kul och koncentrera mig på hästarna! Dessutom ska jag försöka ta upp kontakten med en gammal betydelsefull vänn.