Satt hela kvällen igår och läste om alla duktiga ponnyryttares fina resultat ifrån Vetlanda igår. Det känns verkligen sjukt konstigt att inte få vara med själv när jag för 2 och en halv månad sedan red SM på Sputnik. Konstigt är vad det känns, samtidigt också lite skönt kanske. Storhästtävlingar är mer ordning och reda på om man kollar på tex, framhoppningar. Konceptet är detsamma, höja sänka höja sänka, men det känns inte alls lika stressigt och hetsigt som det gjorde att hoppa fram på ponny. Speciellt regionala tävlingar kändes hopplöst att hoppa fram till, nationellt var det lite mer strukturerat.

Ändå saknar jag att hoppa fram på min fina Sputnik. Han var alltid så grym! Desto rörigare framhoppning desto mer taggad blev han alltid. Och alla kompisar som fanns där. Jag har och hade mycket yngre kompisar som tävlade eftersom jag var en av de äldsta nu på slutet, vilket ibland kändes jobbigt men ibland också bra. När gamlingen visade vart skåpet skulle stå liksom. ;)

Men det känns ändå som att jag är redo att gå vidare med mina storhästar. Jag har ju inte så mycket annat att välja mellan. Redan 2010 kände jag mig "klar" med ponny och började lägga mer och mer krut på Magnum. Tävlade en del med Sputnik med Zabine red honom mest hemma. När sedan Heidi tillkom i somras kände jag mig verkligen färdig. Sedan frågade mamma; ska vi eller ska vi inte åka med Sputnik på ett sista SM? Ett glasklart nej från min sida. Sedan red jag sista globenkvalen på honom som mamma i princip släpade iväg mig på. Och fy fan vad dåligt det gick. Och jag ville inte avsluta mina fina dagar med Sputnik med en sådan usel tävling, så 1 vecka innan SM så efteranmälde vi oss. Vilken tur att vi gjorde det eftersom vi satte tredje inomhus bronset i rad! Kanonponny. Dom där tillfällena när han bara briljerade saknar jag. Han ville alltid, och var precis lika sugen på hindren som jag.

Men nu gäller det att coacha syrran så att hon får precis lika härliga tävlingsdagar med honom som jag fick!



Nostagibilder!


Zabine & Sputnik